Stackars Ingvar

När jag kom hem från helgens resande hittade jag en debattartikel i SvD av FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson. Han tycker lite synd om sig själv, och beklagar sig:

Hur blev det så här? Varför bemöts debattglada lekmän med respekt medan erfarna yrkesmänniskor avfärdas?

Ja, Ingvar, det har jag också undrat. Så sent som förra veckan, faktiskt. Varför ska vi behöva lyssna när Carl B. Hamilton försöker förstå sig på kryptografi, eller när Staffan Danielsson trasslar in sig i metaforer om fiskelinor? Varför ska vi överhuvudtaget lyssna på Helena Rivière? Och varför väljer Ingvar Åkesson att inte lyssna på Patrik Fältström? Men nu räcker det kanske med pajkastningen.

Rick Falkvinge har redan demonterat Åkessons argumentation med den äran, så jag lämnar det mesta av artikeln därhän. Men jag noterar att Åkesson skriver:

Andra tänker sig att all trafik inhämtas och lagras för vidare bearbetning. Något sådant skulle inte bara vara ett oproportionerligt stort intrång i den personliga integriteten utan det skulle också ställa helt orealistiska krav på lagringskapacitet.

och att hans ex-kollega Anders Wik i en debattartikel i DN skriver:

FRA kommer inte att kunna övervaka all trafik över landets gräns. Det inses lätt av den som börjar räkna på volymer. FRA måste vara selektivt och satsa på de för uppdraget viktigaste trafikstråken.

och då undrar jag vad de menar. Vi har redan konstaterat att det inte alls är svårt att lagra hela svenska folkets mailtrafik om man skulle vilja. Och inte heller är det svårt att söka genom trafiken; det finns färdiga produkter som Force10:s P-Series-routers som kan trycka ner Snort-regler i en FPGA och sedan tillämpa dem i wirespeed på en 10-gigsförbindelse. Force10 till och med marknadsför dem för "national security applications".

Så, Anders Wik, vad är det jag ska "inse lätt" om jag börjar räkna på volymer? Jag förstår inte riktigt; kan du inte visa ett räkneexempel?