Oj.

Idag fotograferade jag hjärnan.

I den här apparaten, närmare bestämt:


En MRI-scanner, alltså. (Magnetic Resonance Imaging. Man brukade säga NMR - Nuclear Magnetic Resonance - men ordet "nuclear" skrämde folk.)

CMIV, Center for Medical Image Science and Visualization, på universitetssjukhuset här i stan bedriver nämligen en studie kring förbättrad diagnostik av periodisk hypersomni, och då behövde man en kontrollgrupp av friska personer. (CMIV är för övrigt nära förknippat med min arbetsplats, NSC.)

Så där är man, plirande utan glasögon på en display. Fort, är "Parkeringsvakten polerade orkanen" en semantiskt sett rimlig mening? Ja - tryck på den vänstra knappen; nej - tryck på den högra. Och lägg ordet "orkanen" på minnet, för efter varje grupp av meningar ska du komma ihåg alla meningarnas avslutningsord. Och försök låta bli att föreställa dig en parkeringsvakt som polerar en orkan, för här kommer nästa mening...

Det låter kanske inte så svårt? Nä, det är det väl egentligen inte. Men du ligger på en brits, med en glasfiberoptisk display vilande över ögonen, med kraftiga hörselskydd över öronen, med huvudet fixerat medelst skumgummikuddar i en liten metallbur, inkörd i apparaten på bilden ovan. Och det låter som om du har huvudet inuti en fartygsdiesel. Just ja, du får inte röra på dig heller.

Det saknades egentligen bara att maskinen var monterad i en centrifug för att det hela skulle vara en perfekt rigg för att testa astronauters stresstålighet. Jag hoppas att min bultande puls inte gjorde bilderna alltför suddiga.

Och här kommer nästa moment i undersökningen. Skärmen släcks, det blir alldeles svart. BRUUUUUUUUUMMMMM. Nu är det inte längre en fartygsdiesel du har huvudet i, det är den fetaste baskonen på Norbergfestivalen. Efter ett par sekunder kommer en ny frekvens och lägger sig ovanpå. Och en till. Och en till. Det bara fortsätter, minut efter minut, och ljudmattan blir allt mer mer komplex. Egentligen är det bara gradienten i maskinens magnetfält som justeras och ger upphov till resonanssvängningar, men det låter som riktigt psykedelisk elektronmusik och det börjar bli svårt att hålla grepp om verkligheten.

Klick. Det blir abrupt tyst. Efter tre timmar rullas du ut ur maskinen i det plötsligt bländande ljuset från takbelysningen. I CMIVs datorer finns ett gäng gigabyte data om din hjärnaktivitet, och kanske har du gjort dagens goda gärning. Coolare än att ge blod, i alla fall.

När du rullades in i maskinen ritade en kategori-2-laser ett hårkors i din panna. Bara en sån sak.