Signalbärare. En gång till.

Ibland blir jag så trött och modstulen.

I fredags kom ett sånt tillfälle. Då skrev Staffan Danielsson:

Försvarets radioanstalt får endast tillgång till de signalbärare (en liten del av kabeln) som är relevanta för signalspaningen och som domstolen bestämmer.

och (bland kommentarerna):

Jag är inte professionell i dessa frågor, men den bild jag har av signalbärare är att det snarare handlar om en liten länsväg än E4:an.

Det här är alltså efter att Staffan varit med och klubbat genom FRA 2.1 i försvarsutskottet. Man hade ju kunnat önska att han varit mer insatt i detaljerna vid det här laget.

För ett drygt år sedan dök begreppet trafikstråk upp i alliansens beryktade överenskommelse om hur FRA-lagen skulle justeras, och jag och andra lade ner mycken tankemöda för att försöka lista ut vad ett trafikstråk var.

Till slut, i april, fick vi facit när regeringens lagrådsremiss kom. Där preciserades trafikstråkbegreppet och döptes om till signalbärare. Och vi fick äntligen veta - i fallet med trådbunden kommunikation - att en signalbärare är lika med en fiber. En signalbärare är alltså inte "en liten del av kabeln", den är hela kabeln.

Och varför är den distinktionen viktig, då? Jo, det finns två allvarliga problem här:


Gigantiska trafikmängder

För att den här begränsningen till enskilda signalbärare ska spela någon nämnvärd roll i praktiken måste enskilda signalbärare innehålla begränsade mängder trafik. Men så är inte fallet. En signalbärare är lika med en fiberkabel, och en fiberkabel kan överföra fullkomligt enorma trafikmängder.

Eller som jag skrev i en kommentar till Staffan: Inskränkningen att man bara får avlyssna specifika fiberkablar är ungefär som att säga att man inte får genomsöka alla bilar ut och in till Stockholm, utan bara de som färdas på E4:an.


Slumpmässig extrafångst

Vi kan titta på ett ganska representativt exempel på en gränskorsande fiberkabel; de kablar som löper i Öresundsbron. De här kablarna hyrs ut av Öresundskonsortiet till trafikoperatörer som Telia Sonera International Carrier, TDC Song och Telenor. Operatörerna säljer sedan kapaciteten vidare till sina kunder, typiskt som IP-konnektivitet eller som enskilda våglängdskanaler. Man säljer alltså olika delar av kabelns kapacitet till olika kunder. Vilka kunders trafik som råkar hamna tillsammans i samma fysiska fiber är mer eller mindre slumpmässigt.

Så om domstolen finner det rimligt att FRA får tillgång till en viss slutkunds trafik, så kommer FRA också att få tillgång till slumpmässiga andra kunders trafik, enbart för att den råkade gå genom samma fiber.


För mig är det uppenbart att de här två faktorerna gör att begränsningen till enskilda signalbärare, som på papperet ser ut som en så stor inskränkning, i praktiken är ett utanverk, ett tomt intet. Ett ben till hundarna.

Staffan borde skämmas för att försöka få den att framstå som en förbättring att vara stolt över.