Vardagsskräck

När jag gick mot dagiset för att hämta sonen hörde jag ett par ambulanser tuta förbi ute på stora vägen. "Heh, hoppas de inte är på väg till dagis", sa en förstulen tanke.

När jag kom ut på den långa raksträckan den sista biten till dagiset såg jag ambulanserna. De stod utanför dagiset. När jag kom närmare såg jag dagispersonalen stå där också. Uppenbart skärrade.

Det var riktigt, riktigt otäckt att gå den sista biten.

Men sonen mådde bra. Och inga av barnen hade blivit skadade.

Det hade varit skönt att kunna säga att det var ett falsklarm på grund av ett missförstånd. Men så var det inte. Ambulansen var där för att hämta en farmor som hade segnat ner med hjärtproblem när hon skulle hämta ett par barn, och de barnen var väldigt rädda.

Sonen fick många extra kramar på vägen hem.