Jag har en stark pedagogisk ådra, såtillvida att jag alltid är beredd att bryta in och förklara hur saker egentligen hänger ihop och att rätta den som säger fel. När jag kör bil upplyser jag gärna mina medtrafikanter om att de kör fel genom att tuta hjälpsamt på dem.
Uppriktigt sagt så försöker jag faktiskt låta bli. Men när en Volvo körde ut framför mig i den tillfälliga Bergsrondellen trots att jag hade företräde tutade jag länge och ihärdigt på honom, trött och irriterad som jag var. Han blev skitsur.
Fast sen tänkte jag efter; vad var det där bra för? Vi körde så långsamt att det aldrig var någon fara, och rondellen är så stökig just nu att det inte är så himla konstigt att han körde fel. Nu blev vi två irriterade förare istället för en. Dumt.
Du, Volvomannen, om du läser det här: Förlåt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Som min bror uttryckt det: trafiken må ha en hör med regler, men det sker alltid en förhandling.
Skicka en kommentar