Bwaah!

Det här blir en av mina sista bloggposter med den här taggen, för nu är pappaledigheten väldigt nära slutet. Idag lämnade jag sonen på dagis för första gången.

Det har varit en lång och strulig inskolning - först fick vi plats på en garantiförskola (en tillfällig förskola i tillfälliga lokaler för de barn som inte ryms på någon vanlig förskola), för vid den här tiden på året är det fullt överallt, och började skola in. Efter halva inskolningen fick vi dock via djungeltelegrafen tag i en riktig plats på en förskola i närheten, och efter viss beslutsvånda bytte vi dit, och började om med en ny inskolning. Men efter halva den inskolningen blev sonen sjuk och fick stanna hemma några dagar, och sedan fick vi i princip börja om igen. Men nu känner alla inblandade sig redo, och i morse prövade jag för första gången att lämna sonen till sin dagisfröken-jag-menar-förskolepedagog och gå därifrån. Det var jättejobbigt, men jag grät inte. Bara nästan.

Och nu, medan jag skrev det här, ringde telefonen, och nummerpresentatören visade dagisets nummer. Panik! När jag lyfte på luren hörde jag ett illvrålande barn. Aigz! Fast det var inte sonen som skrek, visade det sig. Fröken förskolepedagog ringde bara för att meddela att det gick så bra så och att sonen var fullt upptagen med att sitta och pyssla. Pust. Nu ska jag försöka lugna ner hjärtklappningen.

Hm, jag tror att jag behöver en skål Ben & Jerry's till.