"You man, be human!", eller "Var är Tage när vi behöver honom?"

Johan Ingerö sitter fingret på något jag haft i bakhuvudet men aldrig riktigt formulerat: Orsaken till att jag har ganska svårt för förbundet Humanisterna är att de sällan ger uttryck för att vara för nånting, de är bara mot religion - se till exempel vittnesbörden på "Därför är vi humanister"-sidan.

För mig hamnar de i samma kategori som de amerikanska rörelser som försöker rensa skolor från julgranar för att de skulle vara kristna symboler. (Vilket för övrigt påminner mig om Neil Gaimans lilla julessä "Hanukkah with bells on":

I was a precocious child, and I had read widely, and I struck. "But it's not Christian," I said.

"I think you'll find it is, dear," said my mother. "That's why they call them Christmas trees, after all."

"They are actually," I told her, proudly, and precociously, "a pagan relic. The trees. The thing of people bringing trees into houses at the winter solstice and decorating them has nothing at all to do with Christianity. It's from pagan times."

I'm not sure why it was better to be a pagan relic, but I hoped it was[...]

, men det är ett sidospår - tillbaka till Humanisterna.)

Sanningen är denna: intolerans är inte humanistiskt. Den som tror annorlunda bör noga begrunda Tage Danielssons Humanifest om humanistens uppdrag:

Han strävar redligt med den svåra lotten
att skydda människornas mänsklighet.

Jag gillar Johan Ingerös avslutningsord så mycket att jag snor dem rakt av: Om det finns ett helvete så hoppas jag att Åke Green och Christer Sturmark, när den dagen kommer, får dela på ett enkelrum. De förtjänar onekligen varandra. Om det finns en himmel är jag säker på att den är till för oss avslappnade och toleranta typer som ger sina medmänniskor utrymme att vara lite lagom knäppa så länge de inte ofredar någon annan.