Jag har inte skrivit nånting om mordet i Lambohov. Det är lite för nära. Det hände bara ett par hundra meter bort, i en tunnel som jag cyklat genom hundratals gånger. Vi har en son i samma ålder som den mördade kvinnans barn. Jag försöker låta bli att tänka på att en av oss plötsligt skulle kunna vara borta.
Varför får sånt hända?
Och jag blir sorgsen över all rädsla och otrygghet som kommer från det här. I lördags hörde jag ett gäng barn i yngre tonåren planera kvällen. "Men ni får komma och hämta mig! Jag är så rädd."
Egentligen är världen inte farligare än för en vecka sedan. Den är ju faktiskt lite tryggare nu, för en viss sjuk och trasig ung kille kan inte längre skada någon.
Men ett litet barn får aldrig mer träffa sin mamma, och ett annat litet barn kommer att skiljas från sin pappa i många år. Och då är det svårt att vara helt rationell.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller med i allt.
Mänsklighetens korta minne är vår räddning från vår oförmåga att se saker fullt logiskt, dock. Det kommer att klinga av. Och nåt av det kanske kan bli föda till att rätta buggarna som ledde till det här, i längen.
Men det är då, och kanske. Tills dess ställer jag mig här tyst och deltar i din sorg, allas vår sorg.
Skicka en kommentar