Safety in numbers

Bruce Schneier skriver:

I'm sure every one of us has a credit card in our wallet whose number has been stolen. It'll probably never be used for fraudulent purposes, but it's in some stolen database somewhere.

Det är ju en intressant tanke; att säkerheten hos våra kreditkortsnummer inte bygger på att de inte stjäls, utan på att det stjäls så många.

Billetten?

Jag hjälpte nyss en amerikan att utforska tågförbindelserna mellan Köpenhamn och Oslo. Varken DSBs eller NSBs sökmotorer erkänner existensen av några dylika, utan man måste gå till SJ.

Vänligt nog tillhandahåller SJ en engelskspråkig version av sin sökmotor, men sådär jättelätt gör de det ändå inte för sina icke-svenskspråkiga kunder. Försöker man hitta förbindelser från "Copenhagen" får man en dialogruta i nyllet, som säger "We could not find a unique station that matches the departure place you entered. Remember to use Swedish spelling in the From field!".

OK. Fair enough. Men om man försöker på nytt med "Köpenhamn" så händer samma sak!

I själva verket måste man använda det danska namnet. Men (och nu börjar det bli riktigt jobbigt för vår amerikanske vän) man kan inte skriva "Køpenhavn". Man måste använda det danska namnet, men skrivet med svenska bokstäver, det vill säga "Köbenhavn".

Då får man till slut sina sökträffar. Och vad står det där, tror ni? Jo, "Copenhagen"...

Från Hyderabad till San Fransisco

I Hyderabad får en man intrång i sina windowsdatorer, i San Fransisco faller Twitters servrar offer för en överbelastningsattack.

För två år sedan uppskattade Vint Cerf att upp till en fjärdedel av världens internetanslutna persondatorer har blivit övertagna av inkräktare och används för illasinnade syften. Jag vet inte hur exakt Cerfs uppskattning är, men jag vet att situationen inte har blivit bättre under de två gångna åren.

Sanningen är att Internets stabilitet beror på den samlade säkerheten hos de bredsbandsanslutna windowsdatorerna i Hyderabad, Malmö, Des Moines, Liptovský Hrádok och resten av världen. Det är ingen trösterik tanke.

Vad ska man göra åt eländet? Jag har inget enkelt svar. Jag tror inte att det finns något enkelt svar. Men jag har i alla fall några punkter:

• Bättre säkerhet i operativsystemen. Och då menar jag bättre, inte nödvändigtvis striktare. Säkerhetsfunktionerna måste bli begripligare och effektivare. Att dränka användaren i varningsrutor är fel väg att gå.
  
  
• Användarutbildning. Lätt att säga, svårt att lyckas med. PTS sidor om internetsäkerhet är en bra början.
  
  
• Bättre samarbete mellan internetleverantörer, säkerhetsorganisationer och rättsvårdande myndigheter för att dämpa uppkomsten och tillväxten av botnets.
  
  
• Hårdvarutillverkare och internetleverantörer måste SLUTA GE KONSUMENTERNA PRODUKTER MED STATISKA DEFAULTLÖSENORD! ARGH! Varför, varför, varför kan man logga in på en signifikant del av världens bredbandsroutrar med användarnamnet "admin" och lösenordet "admin"? Idioti.

Nej, jag tänker inte förutså Internets undergång. Men obehagligt är det.

Sär vinös skrivning

Utvecklingen går framåt. Numera finns det - i mitt tycke - riktigt gott alkoholfritt vin. Som till exempel Billabong (1945). Det är lite befriande att utan oönskade bieffekter kunna kolka i sig glas efter glas.

Fast på flaskan står det "Av alkoholiserat vitt vin" [sic]. Det får mig att tänka på bumwine.com.

Amenherregud, Marcus

Marcus Ridung har byggt ut ett gammalt blogginlägg till en fullskalig debattartikel och fått den publicerad i DN.

Och jag är kluven. Å ena sidan håller jag med om mycket av det han skriver - mammanormen kan göra mig så väldigt, väldigt trött ibland. Å andra sidan - karln är ju fullkomligt humorbefriad.

Det här citatet från Ketchupmamman:

Idag sa jag "ska vi åka till IKEA?"
Och då sa min man "ja".

Så nu försöker jag lista ut vad han har gjort. Har han:

A) Varit otrogen?

B) Kört över katten?

C) Skrubbat toaletten med min tandborste?

angrips av Marcus med ett "Hur kan du leva i en relation där du inte kan känna tillit till din man? Är det så ni kvinnor ser på mannen? Att bara för att vi bryter ett beteendemönster så har vi varit otrogna?".

Här uppstår två problem. Dels måste vi hitta ett Marcus-godkänt förhållningssätt till det faktum att Karins man faktiskt inte tycker om att gå på IKEA. Måste Karins man gå i IKEA-terapi? Eller räcker det om Karin döljer det som en mörk familjehemlighet? När är det OK att ogilla IKEA trots att man har snopp, som Karin själv uttrycker det?

Det andra problemet är det här: DET ÄR INTE PÅ ALLVAR! Karin är ofta ironisk, stundom sarkastisk, och mycket, mycket sällan allvarlig. Skåda Karin likna sin dotter vid en hynda (herregud, ta ifrån henne vårdnaden!), hur hon hånar gullesnuttiga mammaråd (offentlig stegling!) och hur hon ger sina barn massor av penicillin (anmäl henne till smittskyddsinspektionen!). Ketchupmamman hjälpte mig genom pappaledigheten när det kändes som mest tröstlöst.

Så du, Marcus? Ja, du har en poäng, det har du. Men slappna av lite grann.

Snälla.

Inte så kalfjäll

Det här är mitt favoritlandskap här i världen.


Rullande kalfjällshedar (i det här fallet Transtrandsfjällen, som jag kom hem från i dag). Här är jag hemma, här är jag fri.

Men vid horisonten dyker det upp något hotfullt.


När man tittar närmare finns det späda granplantor överallt.


Det här är, tekniskt sett, inte längre kalfjäll. Inom ett par decennier kommer fjället att vara blott ytterligare en skogklädd ås.

Kalla mig förändringsobenägen, men det gör mig sorgsen.

Tillbaka i framtiden

Igår kom vi tillbaka till 2000-talet efter att ha tillbringat en dryg vecka på vikingatiden. På Hantverkslägret i Markaryd, närmare bestämt. I nio dagar samlades 150 personer för att ägna sig åt medeltida och vikingatida hantverk under tidsenliga former - metoder, verktyg, boende, klädsel, mathållning, hela kittet.

Det blev inga nämnvärda mängder hantverk för min egen del, eftersom min utpekade uppgift var att ta hand om sonen. Men även om det tog större delen av min tid i anspråk var det knappast betungande att hänga med honom på en naturskön plats full med spännande och stimulerande saker att titta på och pyssla med, och inte behöva bekymra sig om nånting annat.

Ett par arbetspass fick jag göra i köket, dock, och under ett av dem var jag dessutom kökschef. Föreställ er att laga mat åt dessa 150 personer - det skulle under alla normala omständigheter vara en rätt stor utmaning för alla som inte är professionella kockar. Föreställ er nu att ni inte har tillgång till ett restaurangkök, eller ens ett normalt hemmakök. Här är det matlagning över öppen eld som gäller. Har ni försökt laga middag till 150 personer över öppen eld nån gång? Som arbetsledare för en grupp människor ni aldrig träffat förut? Att stå dubbelvikt och röra med en meterlång träslev i en femtiolitersgryta med korngryn medan man får rök i ögonen ger helt nya perspektiv på matlagning.

Men middagen, bestående av buljongkokt kyckling, kokt helt korn med purjolök, samt skirat senapssmör, blev riktigt god och klar i tid, och stackarna som skulle upp och koka gröt nästa morgon möttes av ett renskurat kök, påfyllt vatten och färdigspäntad tändved. Nixon nöjd.


Mer bilder finns hos Smålandsposten, och reportage från Sveriges Radio finns här och här.