Hurra! Jag finns! ...eller?

Jag har inte gjort någon större hemlighet av att jag tycker att det är kuriöst att man som pappa flyger helt under marknadsföringsradarn. All föräldrarelaterad reklam, med mycket, mycket få undantag, vänder sig till mammor.

Men häromdagen! Coop skickade direktreklam om Änglamarks babyprodukter, adresserad till mig! Klang och jubel!

Jag öppnade försändelsen och läste om hur man som Coop-medlem får 20% rabatt på blöjor och barnmat, och så längst ner fanns det en rabattkupong... på....

...dambindor.

Hej, Linköping!

Jag vill inte gnälla, och jag vägrar ta ordet "livspussel" i min mun, men det har väl kanske varit så att det där med att självmant uppdatera sina inkomstuppgifter hos kommunens utbildningsförvaltning... ja, vi har väl inte varit så duktiga på det. Vi har säkert nån gång blivit informerade om att vi förväntas göra det, men... ja, ni vet hur det är.

Men ingen fara! Linköpings kommun skickar naturligtvis ut små vänliga påminnelser.

"trots skriftlig påminnelse", "debiteras motsvarande taxans högsta inkomstklass", "avstängning från barnomsorgen". Puss på dig också!

Men det är OK. Brevet avslutas ju ändå "med vänliga hälsningar".

Amenherregud, Marcus

Marcus Ridung har byggt ut ett gammalt blogginlägg till en fullskalig debattartikel och fått den publicerad i DN.

Och jag är kluven. Å ena sidan håller jag med om mycket av det han skriver - mammanormen kan göra mig så väldigt, väldigt trött ibland. Å andra sidan - karln är ju fullkomligt humorbefriad.

Det här citatet från Ketchupmamman:

Idag sa jag "ska vi åka till IKEA?"
Och då sa min man "ja".

Så nu försöker jag lista ut vad han har gjort. Har han:

A) Varit otrogen?

B) Kört över katten?

C) Skrubbat toaletten med min tandborste?

angrips av Marcus med ett "Hur kan du leva i en relation där du inte kan känna tillit till din man? Är det så ni kvinnor ser på mannen? Att bara för att vi bryter ett beteendemönster så har vi varit otrogna?".

Här uppstår två problem. Dels måste vi hitta ett Marcus-godkänt förhållningssätt till det faktum att Karins man faktiskt inte tycker om att gå på IKEA. Måste Karins man gå i IKEA-terapi? Eller räcker det om Karin döljer det som en mörk familjehemlighet? När är det OK att ogilla IKEA trots att man har snopp, som Karin själv uttrycker det?

Det andra problemet är det här: DET ÄR INTE PÅ ALLVAR! Karin är ofta ironisk, stundom sarkastisk, och mycket, mycket sällan allvarlig. Skåda Karin likna sin dotter vid en hynda (herregud, ta ifrån henne vårdnaden!), hur hon hånar gullesnuttiga mammaråd (offentlig stegling!) och hur hon ger sina barn massor av penicillin (anmäl henne till smittskyddsinspektionen!). Ketchupmamman hjälpte mig genom pappaledigheten när det kändes som mest tröstlöst.

Så du, Marcus? Ja, du har en poäng, det har du. Men slappna av lite grann.

Snälla.

Vardagsskräck

När jag gick mot dagiset för att hämta sonen hörde jag ett par ambulanser tuta förbi ute på stora vägen. "Heh, hoppas de inte är på väg till dagis", sa en förstulen tanke.

När jag kom ut på den långa raksträckan den sista biten till dagiset såg jag ambulanserna. De stod utanför dagiset. När jag kom närmare såg jag dagispersonalen stå där också. Uppenbart skärrade.

Det var riktigt, riktigt otäckt att gå den sista biten.

Men sonen mådde bra. Och inga av barnen hade blivit skadade.

Det hade varit skönt att kunna säga att det var ett falsklarm på grund av ett missförstånd. Men så var det inte. Ambulansen var där för att hämta en farmor som hade segnat ner med hjärtproblem när hon skulle hämta ett par barn, och de barnen var väldigt rädda.

Sonen fick många extra kramar på vägen hem.

Glad jävla påsk på er också

Dagisets anslagstavla i torsdags:

En sån där dag

Började dagen med att noga mäta upp vällingpulver i kaffefiltret.

Eller började och började. Då hade jag redan varit uppe en timme, eftersom sonen just nu verkar tycka att 05.00 är en lagom tidpunkt att vakna.

Suck.

Uhm.

Vad är det här för ställe? Va? Ska jag sitta vid det här skrivbordet och vara... produktiv? Nuvetjaginteomjagförstår.