"Är det här ett vettigt sätt att bekämpa fildelning? Eller är tillgång till internet en mänsklig rättighet?" skriver Lars-Peter Hielle. Brösttoner, minsann.
Nå, föreställ dig att du driver nätet på en statlig myndighet. Det innebär vissa förpliktelser, som till exempel att man faktiskt måste bry sig om huruvida ens nät används till brottsliga aktiviteter. Det är ju ganska självklart. Man ska dessutom komma ihåg att en myndighet inte är en nätoperatör i lagens mening, och inte kan åberopa "mere conduit"-paragraferna. Man är alltså så illa tvungen att försöka hålla en viss ordning på sina användare.
Föreställ dig sedan att det kommer klagomål på en dator på myndighetens trådlösa nät. Det kan vara rapporter om intrångsförsök, virusangrepp eller kanske illegal fildelning. Du vet inte omedelbart om du kan lita på rapporten. Vad gör du? Just det, du försöker kontakta användaren av datorn.
Men tänk dig att användaren inte svarar? Och att det kommer ytterligare klagomål på samma dator, rapporter som verkar någorlunda trovärdiga? Och att du inte har fler kontaktvägar än e-post för att nå användaren? Ja, då är det kanske så att man faktiskt tillfälligt får stänga användarens tillgång till det trådlösa nätet tills frågan är utredd. Särskilt om användaren skrivit på ett användningsavtal som föreskriver just precis det tillvägagångssättet.
Och det är så LiU gör. Men det är naturligtvis så att Hielle inte har någon lust att framställa saken på det sättet, för då får han ingen story.
Det är alltså enbart det trådlösa campusnätverket vi talar om, inte studentens tillgång till universitetets övriga IT-system eller till Internet i stort. Men det vill Hielle naturligtvis inte heller berätta.
Men det som är riktigt frustrerande är de vanligtvis intelligenta bloggare som sväljer Hielles uppenbart tendentiösa reportage utan att reflektera över huruvida de verkligen fått veta hela sanningen.
Bara för att det står "avstängning" och "fildelning" i samma mening måste det inte vara sant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det framgår inte i artikeln om det handlar om användarnas hemuppkoppling eller ej. Liu tillhandahåller inte det längre, men afaik gör Uppsala det.
Det kanske är där förvirringen ligger. Om universitetet tillhandahåller uppkopplingen i studentbostaden ligger de närmare en vanlig isp, och ska inte lägga sig i vilken trafik de förmedlar. Om det framgår att studenter fildelar på campus är det något enklare att förstå universitetens förhållningssätt.
Universitetet drivs med skattepengar och bör ha samma krav på rättsäkerhet som resten av befolkningen.
Hade du tyckt samma sorts övervakning och avstängningsprocedur varit ok på tex sjukhus och bibliotek?
Källskyddet och meddelarfriheten slutar inte vid campusgränsen.
Alla, oavsett form av uppkoppling, ska ha samma grundlagsskydd.
Scaber: Du skrev samma sak på din egen blogg. Jag svarar där.
Det säges nu i SvD, att fallen skall JO anmälas. När en normal rättspraxis, måste få råda.
Det får bara inte gå till på det viset, att någon tycker något. Det är en fråga om rättstrygghet, även om det kan tyckas vara ett solklart fall. Vilket det givetvis, även kan vara.
Jens O: Jag förstår inte vad du skriver.
Hm.
Som jag ser det här kokar det ner till det klassiska liberala "frihet, men inte frihet att inkräkta på andras frihet."
Jag har själv haft ansvaret för ett skoldatornätverk i Jämtland, och där hände det ofta att en glömd bittorrent på en elevdator "förtryckte" hela det utgående nätverket så att det blev oanvändbart för alla användare.
I det fallet fanns helt enkelt inget annat val än att stänga av användarens port på switchen tills han lovat att han slagit av bittorrent - annars var det tvärstopp och panik för de bitar av skolan som sysslade med massivt informationsarbete och alltid måste få i väg försenade och jättestora filer till tryckeriet NUUUU...! ;)
Det var heller aldrig nåt större problem att förklara för eleven varför man varit tvungen att knäcka hans koppling tillfälligt heller, så länge man talade om effekten av den kvarglömda bittorrenten - den respons man fick var alltid av typen "... eh, ojdå, sorry." Precis som reaktionen *ska* vara i såna fall.
Jag tror starkt på att tekniskt välmotiverade tillfälliga avbrott av det slaget måste ingå i vad man får göra som nätverksansvarig. Annars kan man inte ta det ansvar för nätets funktion för alla andra som man måste, och då kränks som sagt alla andras frihet i stället.
Däremot tror jag det finns en bra möjlighet att reglera hur rena "sanktionsavstängingar" avsedda att till exempel inskärpa reglerna vid upprepade övertramp får fungera, och i vilka fall de alls får tillämpas. Jag tror det kan vara användbart att ha en bra policy där så att det inte kommer till rent godtycke - det är ju trots allt också viktigt att inte hamna i äldre tiders skoldatoranvsvarigas standardsvar "NEJ!" på alla frågor som börjar med "får man..." ;)
Det är dock inte säkert att den policyn behöver förankras i lag, det som hamnar i lagar blir ofta varken precis det man tänkt sig, eller vad som behövs om fem år. Det kanske är nåt som skolöverstyrelsen, högskoleverket, eller nån annan dylik instans kan fila fram?
Lag kan möjlighen föreskriva att det måste FINNAS en sån policy och ett sätt att överklaga den, eller tillämpandet av den?
Skicka en kommentar