Den illustrerar på ett utmärkt sätt det största problemet med den nuvarande FRA-lagen; att all gränsöverskridande trafik ska gå i kopia till FRA. Det talas mycket från lagförespråkarnas sida om att man måste göra en avvägning mellan den personliga integriteten och rikets säkerhetsintressen, och det håller jag villigt med om. Det finns omständigheter under vilka den personliga integriteten måste träda tillbaka. Naturligtvis är det så.
Men med den nuvarande FRA-lagen kränks integriteten hos all gränsöverskridande trafik. All vår mail, alla våra telefonsamtal, alla våra SMS och varje websida vi besöker, allt ska skickas i kopia till FRA så fort trafiken råkar korsa gränsen. Inkräktandet görs till norm, inte till undantag. Vad är det för slags avvägning?
Den nuvarande skrivningen av lagen är helt enkelt inte acceptabel.
Så vad gör vi istället? Helst ser jag att lagen slängs ut på öronen, att man börjar om, den här gången med sakkunnigt folk inblandat från början.
Men som ett tankeexperiment, vad är minimikravet för att lagen skulle gå att leva med? Om vi fortsätter tankegången i illustrationen ovan så är nästa logiska steg det här:
Det hjälper inte med ytterligare granskningar och utvärderingar av den automatiska filtreringen eller den manuella bearbetningen. Om huvudproblemet är att FRA har tillgång till hela trafikströmmen så måste det införas restriktioner på vilken trafik myndigheten har tillgång till. Det är enda sättet att göra reella förbättringar.
Man kan till exempel tänka sig att till varje spaningsinriktning knyta en viss begränsad mängd noder (IP-adresser, telefonnummer, etc) vars trafik får avlyssnas. FRA får därefter från operatören begära att få en kopia av trafiken till och från dessa noder, ungefär som det fungerar med den vanliga teleavlyssningen.
Jag är den förste att erkänna att det finns många problem med en sådan lösning. Jag är övertygad om att många motståndare till lagen skulle tycka att integritetsintrånget fortfarande är oacceptabelt stort, och FRA skulle förmodligen vara måttligt exalterade över att operatörerna får ta del av vilka noder som signalspaning bedrivs mot.
En teknisk konsekvens av den här lösningen är att fokus flyttas från de trådägande operatörerna till vad vi kan kalla trafikoperatörerna. Ofta är det nämligen inte ägaren av en fiberkabel som skickar signaler genom den, utan en trafikoperatör - exempelvis en Internetleverantör - som hyr kabeln i form av så kallad svartfiber. Den som hyr en svartfiber får helt enkelt två fiberändar att koppla in sin egen transmissionsutrustning på. Ägaren av fibern kan inte på något enkelt sätt komma åt innehållet i signalerna utan att veta hur trafikoperatören har konfigurerat sin utrustning, och kan följdaktligen inte heller göra något urval av trafiken. De kan leverera en kopia av hela den optiska signalen till FRA och låta FRA avkoda den, men de har inte praktisk möjlighet att skilja ut en delmängd av signalens innehåll. Det är det bara trafikoperatörerna som kan göra, och det är alltså de som måste leverera trafiken till FRA.
Det finns betydligt fler trafikoperatörer än trådägande operatörer, så det vore betydligt dyrare och krångligare för FRA att behöva gå till trafikoperatörerna för att få sina data. Men då ska man också minnas att poängen med den här konstruktionen ju faktiskt är att upprätta hinder för FRAs informationsinhämtning, så detta är inte nödvändigtvis en nackdel.
Det här är som sagt ett tankeexperiment. Jag är inte alls säker på att det går att klämma in så här fundamentala förändringar så sent i processen, ens om parterna kunde enas om att det är en acceptabel kompromiss.
Men, som sagt, om huvudproblemet är att FRA har tillgång till hela trafikströmmen så måste det införas restriktioner på vilken trafik myndigheten har tillgång till. Det är elementärt.
