Sär vinös skrivning

Utvecklingen går framåt. Numera finns det - i mitt tycke - riktigt gott alkoholfritt vin. Som till exempel Billabong (1945). Det är lite befriande att utan oönskade bieffekter kunna kolka i sig glas efter glas.

Fast på flaskan står det "Av alkoholiserat vitt vin" [sic]. Det får mig att tänka på bumwine.com.

Amenherregud, Marcus

Marcus Ridung har byggt ut ett gammalt blogginlägg till en fullskalig debattartikel och fått den publicerad i DN.

Och jag är kluven. Å ena sidan håller jag med om mycket av det han skriver - mammanormen kan göra mig så väldigt, väldigt trött ibland. Å andra sidan - karln är ju fullkomligt humorbefriad.

Det här citatet från Ketchupmamman:

Idag sa jag "ska vi åka till IKEA?"
Och då sa min man "ja".

Så nu försöker jag lista ut vad han har gjort. Har han:

A) Varit otrogen?

B) Kört över katten?

C) Skrubbat toaletten med min tandborste?

angrips av Marcus med ett "Hur kan du leva i en relation där du inte kan känna tillit till din man? Är det så ni kvinnor ser på mannen? Att bara för att vi bryter ett beteendemönster så har vi varit otrogna?".

Här uppstår två problem. Dels måste vi hitta ett Marcus-godkänt förhållningssätt till det faktum att Karins man faktiskt inte tycker om att gå på IKEA. Måste Karins man gå i IKEA-terapi? Eller räcker det om Karin döljer det som en mörk familjehemlighet? När är det OK att ogilla IKEA trots att man har snopp, som Karin själv uttrycker det?

Det andra problemet är det här: DET ÄR INTE PÅ ALLVAR! Karin är ofta ironisk, stundom sarkastisk, och mycket, mycket sällan allvarlig. Skåda Karin likna sin dotter vid en hynda (herregud, ta ifrån henne vårdnaden!), hur hon hånar gullesnuttiga mammaråd (offentlig stegling!) och hur hon ger sina barn massor av penicillin (anmäl henne till smittskyddsinspektionen!). Ketchupmamman hjälpte mig genom pappaledigheten när det kändes som mest tröstlöst.

Så du, Marcus? Ja, du har en poäng, det har du. Men slappna av lite grann.

Snälla.

Inte så kalfjäll

Det här är mitt favoritlandskap här i världen.


Rullande kalfjällshedar (i det här fallet Transtrandsfjällen, som jag kom hem från i dag). Här är jag hemma, här är jag fri.

Men vid horisonten dyker det upp något hotfullt.


När man tittar närmare finns det späda granplantor överallt.


Det här är, tekniskt sett, inte längre kalfjäll. Inom ett par decennier kommer fjället att vara blott ytterligare en skogklädd ås.

Kalla mig förändringsobenägen, men det gör mig sorgsen.

Tillbaka i framtiden

Igår kom vi tillbaka till 2000-talet efter att ha tillbringat en dryg vecka på vikingatiden. På Hantverkslägret i Markaryd, närmare bestämt. I nio dagar samlades 150 personer för att ägna sig åt medeltida och vikingatida hantverk under tidsenliga former - metoder, verktyg, boende, klädsel, mathållning, hela kittet.

Det blev inga nämnvärda mängder hantverk för min egen del, eftersom min utpekade uppgift var att ta hand om sonen. Men även om det tog större delen av min tid i anspråk var det knappast betungande att hänga med honom på en naturskön plats full med spännande och stimulerande saker att titta på och pyssla med, och inte behöva bekymra sig om nånting annat.

Ett par arbetspass fick jag göra i köket, dock, och under ett av dem var jag dessutom kökschef. Föreställ er att laga mat åt dessa 150 personer - det skulle under alla normala omständigheter vara en rätt stor utmaning för alla som inte är professionella kockar. Föreställ er nu att ni inte har tillgång till ett restaurangkök, eller ens ett normalt hemmakök. Här är det matlagning över öppen eld som gäller. Har ni försökt laga middag till 150 personer över öppen eld nån gång? Som arbetsledare för en grupp människor ni aldrig träffat förut? Att stå dubbelvikt och röra med en meterlång träslev i en femtiolitersgryta med korngryn medan man får rök i ögonen ger helt nya perspektiv på matlagning.

Men middagen, bestående av buljongkokt kyckling, kokt helt korn med purjolök, samt skirat senapssmör, blev riktigt god och klar i tid, och stackarna som skulle upp och koka gröt nästa morgon möttes av ett renskurat kök, påfyllt vatten och färdigspäntad tändved. Nixon nöjd.


Mer bilder finns hos Smålandsposten, och reportage från Sveriges Radio finns här och här.

Ställningen just nu

Hanna "Cool" Wagenius - Rick "Rättsrötan" Falkvinge: 1-0.

"You man, be human!", eller "Var är Tage när vi behöver honom?"

Johan Ingerö sitter fingret på något jag haft i bakhuvudet men aldrig riktigt formulerat: Orsaken till att jag har ganska svårt för förbundet Humanisterna är att de sällan ger uttryck för att vara för nånting, de är bara mot religion - se till exempel vittnesbörden på "Därför är vi humanister"-sidan.

För mig hamnar de i samma kategori som de amerikanska rörelser som försöker rensa skolor från julgranar för att de skulle vara kristna symboler. (Vilket för övrigt påminner mig om Neil Gaimans lilla julessä "Hanukkah with bells on":

I was a precocious child, and I had read widely, and I struck. "But it's not Christian," I said.

"I think you'll find it is, dear," said my mother. "That's why they call them Christmas trees, after all."

"They are actually," I told her, proudly, and precociously, "a pagan relic. The trees. The thing of people bringing trees into houses at the winter solstice and decorating them has nothing at all to do with Christianity. It's from pagan times."

I'm not sure why it was better to be a pagan relic, but I hoped it was[...]

, men det är ett sidospår - tillbaka till Humanisterna.)

Sanningen är denna: intolerans är inte humanistiskt. Den som tror annorlunda bör noga begrunda Tage Danielssons Humanifest om humanistens uppdrag:

Han strävar redligt med den svåra lotten
att skydda människornas mänsklighet.

Jag gillar Johan Ingerös avslutningsord så mycket att jag snor dem rakt av: Om det finns ett helvete så hoppas jag att Åke Green och Christer Sturmark, när den dagen kommer, får dela på ett enkelrum. De förtjänar onekligen varandra. Om det finns en himmel är jag säker på att den är till för oss avslappnade och toleranta typer som ger sina medmänniskor utrymme att vara lite lagom knäppa så länge de inte ofredar någon annan.

Ipred vs. Ephone - vad hände egentligen?

Som alla väl redan noterat kom idag tingsrättens beslut i ärendet där ljudboksförlagen kräver att Ephone ska lämna ut abonnentuppgifter enligt Ipred.

Som vanligt (höll jag på att skriva) har tingsrätten problem att redogöra för de tekniska argument som parterna fört fram, och det är svårt att utifrån beslutet (finns som PDF här) skapa sig en bild av vad som egentligen sagts under förhandlingen. Jag tror till exempel knappast att någon hävdat

"Katalogerna innehåller också s.k. .nfo-filer. Att det finns en sådan
fil visar att katalogen innehåller piratkopierade verk."

i fullt så överförenklade termer.

Mårten Schultz noterar att Rick Falkvinge kommenterar det hela på sitt sedvanligt välbalanserade sätt.