Datalagringsdirektivet meningslöst

Datalagringsdirektivet är mycket viktigt för polisens möjligheter att bekämpa grov brottslighet, säger Thomas Bodström.

Men är det verkligen så? EU-kommissionens utvärdering av direktivet kan inte hitta något stöd för att direktivet skulle ha lett till minskad brottslighet eller högre uppklarningsgrad, skriver SvD.

Det är kanske inte så konstigt. Låt oss titta på Danmark. Där infördes datalagringsdirektivet 2007 i form av logningsbekendtgørelsen. Den danska implementationen är betydligt mer långtgående än den föreslagna svenska; i Danmark sparas information om varenda TCP-uppkoppling i ett år (eller, i undantagsfall, åtminstone samplad netflow för var 500:e paket).

Det här har naturligtvis varit ohyggligt dyrt att genomföra. Branschen uppskattar kostnaden till en kvarts miljard kronor. Lagen har öppnat nya affärsmöjligheter för företag som Unispeed - deras system för "Lawful interception" är mycket kapabla.

Så, givet de enorma datavolymerna som samlas in borde polisen ha väldigt stor nytta av logningsbekendtgørelsen, eller hur? Fel.

I datalagringsdirektivet ingår en årlig rapporteringsskyldighet, och i den danska rapporten för 2008 kan vi läsa att lagen har använts för att inhämta uppgifter om 125 IP-uppkopplingar (mest till chat-siter), 7 mailväxlingar och 2 internettelefonisamtal.

(Dessutom har information om 3170 mobilsamtal och 179 fasta telefonsamtal inhämtats, men det hör inte riktigt till saken. Uppgifter om telefonsamtal måste nämligen ändå sparas i fem år, enligt den danska bokföringslagen. Det här framkom efter viss förvirring, när det visade sig att polisen fått tillgång till telefonidata som var äldre än ett år.)

Från rapporten kan man inte utläsa hur många brott som uppklarats med den här informationen, men det lär ju inte vara särskilt många.

Danmark har alltså lyckats att till stora kostnader införa en gravt integritetskränkande lag som man inte har någon nytta av.

Hur ska vi göra i Sverige, tycker ni?