Säkerhetsen fortsätter

Häromveckan åkte jag och min fru till Paris för att fira vår bröllopsdag. Det var jättetrevligt. Lite extra trevligt var det att pursern på planet från Köpenhamn spontant gav oss tre extra kvartsflaskor champagne att ta med till hotellet. Tack så mycket, SAS! Fast vi lyckades inte dricka upp alla tre, så jag försökte med berått mod smuggla med en i handbagaget på hemvägen.

Jag åkte naturligtvis fast i säkerhetskontrollen. "En flaska vin", sa röntgenkillen, och en vakt förklarade urskuldande att jag inte fick ta med den, utan att den skulle förstöras. Och så var det inte mer med det.

Hade jag verkligen varit en terrorist som hade försökt smuggla ombord flytande sprängmedel på planet hade jag kunnat svära tyst för mig själv och sedan helt enkelt försöka igen på min nästa flight om en vecka. Eller jag hade kunnat hälla sprängmedlet i en linsvätskeflaska istället, för såna får man ta med sig ombord.

På juldagen brände en misslyckad terrorist sönder sitt skrev med en icke-fungerande bomb som han hade insydd i kalsongerna. Flera länders myndigheter reagerar på detta genom att införa nakenscanners. Vilket gissningsvis bara innebär att näste terrorist-wannabe kommer att ha sprängämnet gömt i ändtarmen - ett liknande attentat har redan utförts.

Sanningen är att det är omöjligt att med hundraprocentig säkerhet hindra en intelligent terrorist att ta med sig sprängmedel ombord på ett passagerarflygplan.

Därmed inte sagt att vi ska skrota alla säkerhetskontroller på flygplatsen (nota bene, Staffan!). De fyller ändå ett syfte. Naturligtvis ska det vara någorlunda svårt att ta med sig ett skjutvapen ombord, till exempel.

Man ska också komma ihåg att de flesta terrorister in spe är ganska måttligt begåvade. (Minns till exempel den bensinfyllda bilen som kraschades in i Glasgows flygplats - de killarna hade uppenbarligen hämtat sina fysikkunskaper från Hollywood.)

Det kan alltså vara fullkomligt rimligt med en säkerhetskontroll som bara fångar korkade terrorister; för de flesta terroristerna är korkade. Och bara existensen av en kontroll kan göra en terrorist så nervös att han avslöjar sig eller begår allvarliga misstag.

Men - och det här är en av de springande punkterna - man måste också se till kostnaden för säkerhetskontrollerna. Kostnaden för själva apparaturen och kostnaden för säkerhetspersonalen. Kostnaden i förlorad arbetstid för att man måste köa en timme extra och kostnaden för missade och försenade flygförbindelser. Och den mänskliga kostnaden i form av förnedringen att bli behandlad som boskap, att få sina ägodelar genomsökta inför övriga resenärer, att få sin bröllopsdagschampagne uthälld, att få sin femtonåriga dotter nakenscannad av en fet femtioåring.

Man måste också se till helhetsbilden. Vi har inte haft en terroristincident på ett flygplan i europeiskt luftrum sedan Lockerbie-attentatet för 22 år sedan. Däremot har ett par hundra personer dött det senaste decenniet i attentat mot tåg och tunnelbana (London, Madrid). Man kan fundera över rimligheten i att jag kan ta med mig vad som helst på ett X2000-tåg som åker över Öresundsbron, men att jag inte får ta med mig en av SAS' kvartsflaskor champagne på ett flygplan.

Sanningen är att flygsäkerheten har hamnat i en ond spiral, där de ansvariga blint reagerar på varje upplevt hot med ytterligare kontroller och restriktioner, oavsett hur allvarligt eller realistiskt hotet egentligen är. De är nämligen bara ansvariga för säkerheten, inte för kostnaderna.

Det är sorgligt, men inte förvånande, att Staffan Danielsson omedelbart stödde tanken på nakenscanning med kommentaren att han "inte utesluter att klädröntgen i vissa lägen skulle kunna accepteras, om detta bedöms öka säkerheten vid flygresan".

Alla åtgärder är som vanligt OK i Staffans ögon, bara det känns som om de skulle kunna minska ett upplevt hot.