Signalbärare. En gång till.

Ibland blir jag så trött och modstulen.

I fredags kom ett sånt tillfälle. Då skrev Staffan Danielsson:

Försvarets radioanstalt får endast tillgång till de signalbärare (en liten del av kabeln) som är relevanta för signalspaningen och som domstolen bestämmer.

och (bland kommentarerna):

Jag är inte professionell i dessa frågor, men den bild jag har av signalbärare är att det snarare handlar om en liten länsväg än E4:an.

Det här är alltså efter att Staffan varit med och klubbat genom FRA 2.1 i försvarsutskottet. Man hade ju kunnat önska att han varit mer insatt i detaljerna vid det här laget.

För ett drygt år sedan dök begreppet trafikstråk upp i alliansens beryktade överenskommelse om hur FRA-lagen skulle justeras, och jag och andra lade ner mycken tankemöda för att försöka lista ut vad ett trafikstråk var.

Till slut, i april, fick vi facit när regeringens lagrådsremiss kom. Där preciserades trafikstråkbegreppet och döptes om till signalbärare. Och vi fick äntligen veta - i fallet med trådbunden kommunikation - att en signalbärare är lika med en fiber. En signalbärare är alltså inte "en liten del av kabeln", den är hela kabeln.

Och varför är den distinktionen viktig, då? Jo, det finns två allvarliga problem här:


Gigantiska trafikmängder

För att den här begränsningen till enskilda signalbärare ska spela någon nämnvärd roll i praktiken måste enskilda signalbärare innehålla begränsade mängder trafik. Men så är inte fallet. En signalbärare är lika med en fiberkabel, och en fiberkabel kan överföra fullkomligt enorma trafikmängder.

Eller som jag skrev i en kommentar till Staffan: Inskränkningen att man bara får avlyssna specifika fiberkablar är ungefär som att säga att man inte får genomsöka alla bilar ut och in till Stockholm, utan bara de som färdas på E4:an.


Slumpmässig extrafångst

Vi kan titta på ett ganska representativt exempel på en gränskorsande fiberkabel; de kablar som löper i Öresundsbron. De här kablarna hyrs ut av Öresundskonsortiet till trafikoperatörer som Telia Sonera International Carrier, TDC Song och Telenor. Operatörerna säljer sedan kapaciteten vidare till sina kunder, typiskt som IP-konnektivitet eller som enskilda våglängdskanaler. Man säljer alltså olika delar av kabelns kapacitet till olika kunder. Vilka kunders trafik som råkar hamna tillsammans i samma fysiska fiber är mer eller mindre slumpmässigt.

Så om domstolen finner det rimligt att FRA får tillgång till en viss slutkunds trafik, så kommer FRA också att få tillgång till slumpmässiga andra kunders trafik, enbart för att den råkade gå genom samma fiber.


För mig är det uppenbart att de här två faktorerna gör att begränsningen till enskilda signalbärare, som på papperet ser ut som en så stor inskränkning, i praktiken är ett utanverk, ett tomt intet. Ett ben till hundarna.

Staffan borde skämmas för att försöka få den att framstå som en förbättring att vara stolt över.

Mikael hade rätt!

Jag och Mikael Nilsson hade skiljaktiga teorier om vad en signalbärare egentligen är i kommentarerna till ett av mina inlägg.

Via Mark Klamberg får jag nyheten att lagrådsremissen nu har kommit, och regeringen har äntligen lyckats komma med en konkret exemplifiering:

Med signalbärare ska därför förstås en enstaka fiberkärna i en optisk fiberkabel och motsvarande enhet vid överföring med annan trådburen teknik.

Ah. Äntligen. Var det verkligen så svårt att tala klarspråk?

Är det här bra, då?

Nej. Det innebär att den debattartikel Mikael skrev tillsammans med Anna Pettersson, Jon Karlung och Mark Klamberg är korrekt i detalj - det här är direkt monstruösa trafikvolymer vi talar om.

Den där promemorian

Åter till grottekvarnen efter julandet för att mala fram nya blogginlägg. Jag har bläddrat en del i den omtalade promemorian från försvarsdepartementet, a.k.a. FRA 2.0, och jag har ett par kommentarer.

Om att få och att kunna

På sidan 42 kan man läsa:

Vid diskussion om hur en lagreglering av signalspaning mot trafik som förmedlas i tråd bör utformas, är det nödvändigt att hålla isär teknisk åtkomst och rättslig åtkomstmöjlighet. Som beskrivits ovan har Försvarets radioanstalt endast laglig rätt att för tydligt angivna syften få tillgång till en bråkdel av den samlade trafiken. Detta måste skiljas från den tekniska lösningen på hur signalspaning i tråd möjliggörs. Regleringen av den tekniska åtkomsten innebär som beskrivits ovan att de operatörer som äger tråd i vilken signaler förs i tråd över Sveriges gräns ska överföra trafiken till Försvarets radioanstalt via samverkanspunkter. Enligt den beslutade lagen skulle Försvarets radioanstalt alltså i teknisk mening få tillgång till en mängd trafik som myndigheten varken får eller har något intresse av att inhämta, däribland sådan inhemsk trafik som förmedlas via andra länder. Den teoretiska tekniska åtkomstmöjligheten innebär emellertid inte en rätt för myndigheten att tillgodogöra sig informationen.

Eller för att sammanfatta:

Visst, FRA kan avlyssna stora mängder trafik, men det får de ju inte.

Jag håller med att det är viktigt att skilja på vad FRA kan göra och vad de får göra; det har debatterats flitigt under hösten och sommaren. Men stycket ovan är helt bakvänt. Problemet är det här:

Visst, FRA får inte avlyssna mer än en minimal bråkdel av trafiken, men det kan de ju.

Som gammal datornörd ger jag inte mycket för mjukvarubegränsningar i form av rättsliga regler - de kan så lätt ändras eller kringgås. Vi behöver hårdvarubegränsningar i form av tekniska restriktioner på vad som fysiskt går att åstadkomma med systemet.

Men vi ska vara rättvisa. Promemorian har ju faktiskt kommit till bland annat för att minska just det här problemet. Vi klagade i somras på att hela trafikflödet i alla fibrer skulle gå i kopia till FRA, men med den här förslaget är så inte längre fallet. FRA ska nu bara få tillgång till vissa domstolsbeslutade signalbärare (vad nu det är), och det är naturligtvis en viss förbättring.

Närmare bestämt ser processen ut så här:

1. Vissa myndigheter ger FRA en inriktning för sin signalspaning ("Leta efter det här, tack!")
2. FRA utarbetar en ansökan ("För att uppfylla inriktning X vill vi söka genom trafiken i signalbärare A, B och C med hjälp av sökbegrepp av kategorierna P och Q.") och skickar den till Försvarsunderrättelsedomstolen (låt oss kalla den FUD).
3. FUD avgör om ansökan är korrekt och rimlig, och om ansökan beviljas så
   
4. ger FUD i uppdrag till Försvarets underrättelsenämnd (FUN, som dock "bör ges ett namn som bättre beskriver dess roll" (s. 107)) att verkställa beslutet att ge FRA tillgång till signalbärarna A, B och C.

Men vad betyder egentligen punkt 4? Handlar det om att verkligen fysiskt koppla in signalbärarna till FRAs utrustning, eller handlar det bara om att skriva på ett papper? Min bedömning är att vi inte vet det. Promemorian verkar vara vag på den punkten. Man skriver att "endast [FUN] ska ha rådighet över de signalbärare som innehåller de signaler som av operatörerna överförs till samverkanspunkter" (s. 48), men man definierar så vitt jag kan se aldrig om det är teknisk eller rättslig rådighet man avser.

Jag tror att det här är avsiktligt; bestämmelserna ska ju gå att tillämpa på alla varianter av elektronisk kommunikation under många år, och det är långt från säkert att operationen "fysisk inkoppling av signalbärare" har någon meningsfull tolkning i alla tänkbara kommunikationsformer. Men det är frustrerande att man talar om vikten att skilja mellan att få och att kunna, och sedan inte lyckas vara tydlig på den punkten.

Granularitet

I augusti spånade jag på vad man skulle kunna göra för att få en acceptabel FRA-lag. Då tänkte jag mig att man kunde knyta en viss begränsad mängd noder (IP-adresser, telefonnummer eller motsvarande) till varje inriktning och låta FRA begära ut den och endast den trafiken från operatörerna. Men det tycker inte försvarsdepartementet är acceptabelt. Från sidan 43:

Eftersom verksamheten tar sikte på företeelser, uttryckligen inte får fokusera på enskilda individer och dessutom handlar om att söka efter det på förhand okända, är det inte möjligt att begränsa inhämtningen till i förväg fastställda enskilda teleabonnemang eller motsvarande.

"Söka efter det på förhand okända". Varför inte skriva "Vända ut och in på oskyldig trafik i jakt på något som ser misstänkt ut"? Om man har så dålig uppfattning om vad man letar efter att man inte kan göra en grov uppskattning av var den ena ändpunkten befinner sig kan det ifrågasättas om spaningen verkligen bör genomföras.

Istället väljer man att lägga tillståndsgivningen på en högre granularitetsnivå, nämligen den redan omtalade signalbäraren. Tyvärr går det inte riktigt att utröna vad en signalbärare är. Man kan ha nånting i stil med våglängdskanaler i åtanke - då rör det i dagsläget sig om förbindelser på typiskt 1-10 Gbps, eller det kan röra sig om hela fibrer - då handlar det om tiotals gånger mer data som avlyssnas.

Att inte ens möjligheten att ge tillstånd med snävare omfattning finns är besynnerligt. Det handlar kanske inte längre om att FRA får tillgång till hela trafikströmmen, men de får definitivt tillgång till mycket stora datamängder.

Birgitta Ohlsson ska ha sagt att "ska man ha en FRA-lag är det här ett helt okey förslag". Nej, Birgitta, det här är inte OK. Det duger inte.

Så långt tekniken. Mark Klamberg har skrivit om den mer juridiska sidan av förslaget, och Scaber Nestor analyserar också.

Ord, ord, ord

Det är viktigt att förstå de tekniska detaljerna när man bedömer ett dokument som promemorian försvarsdepartementet släppte idag (Ja, vad heter dokumentet, egentligen? Det finns ingen titelsida i PDF:en, och i sidhuvudet står det bara "Ds 2008:" där det borde stå ett dokumentnummer...).

En av de stora poängerna med dokumentet är att FRA inte ska få fysisk tillgång till hela trafikflödet, utan bara till vissa utvalda delar av det. I de ökända 15 punkterna talade man om att FRA skulle få tillstånd att avlyssna vissa "trafikstråk". I promemorian talar man istället om "signalbärare", en abstrakt term som det knappast finns någon allmänt vedertagen entydig definition av. Det är alltså upp till promemorian att definiera vad som menas med "signalbärare" i det här sammanhanget. Man skriver:

En ansökan och ett beslut om tillgång till en viss eller vissa signalbärare måste avse en tydligt identifierbar enhet, så att det inte kan råda någon tvekan om vilken omfattning ett tillståndsbeslut har. Avgränsningen av vad som ska omfattas av prövningen är alltså av stor betydelse. Med signalbärare avses det medium som används för att överföra en eller flera signaler. På motsvarande sätt som en koppartråd är signalbärare för en eller flera elektriska signaler, är en enskild fiber signalbärare för en eller flera optiska signaler. En signalbärare har alltid en fysisk utbredning från en geografisk plats till en annan. Det finns en
eller flera signalbärare i en tråd eller kabel, men signalbäraren är det minsta fysiska medium genom vilket signalerna kan överföras. En tydlig avgränsning av ett i teknisk mening klart identifierbart objekt kan därför inte åstadkommas med högre precision.
[Min kursivering]

OK, vad betyder det här, egentligen? Idag används normalt sett optisk fiber för tele- och datakommunikation, där varje enskild fiber kan innehålla en rad våglängdskanaler som var och en kan ses som en helt separat förbindelse mellan fiberns ändpunkter. (Jag har skrivit utförligt om det här tidigare.)

Vad är en signalbärare i den här kontexten? En fiber eller en våglängdskanal? Det kanske låter som en petimätrig teknisk detalj, men det skiljer en storleksordning i mängden data som FRA får tillgång till, beroende på om det är fibrer eller våglängdskanaler vi talar om. Om vi tittar på de kursiverade meningarna i citatet ovan så får jag inte riktigt ihop det. "Det finns en eller flera signalbärare i en tråd eller kabel" låter ju väldigt mycket som om det är nånting i stil med våglängdskanaler man har i åtanke, men "en enskild fiber [är] signalbärare för en eller flera optiska signaler" låter å andra sidan som om det är hela fibrer man tänker på.

Gah. Jag lutar åt det förra alternativet, att det är våglängdskanaler man siktar på, men tänk så mycket enklare det hade kunnat bli om man kommit med ett konkret, illustrativt exempel.