Om att täcka häcken

Staffan Danielsson - som jag verkligen respekterar - går i debatt med Hanna Wagenius och skriver:

Skulle det värsta hända genom t ex någon överraskande aktion mot Sverige - militär eller av ren terrorkaraktär - med många dödsoffer, och som skulle ha kunnat förhindrats genom förebyggande signalspaning, är som du vet inte jag beredd att ta det ansvaret.

Här trampar Staffan tyvärr riktigt snett. I säkerhetsbranschen har vi ett inte-så-finkänsligt uttryck för det här: "cover-your-ass security".

Bruce Schneier har skrivit en utmärkt essä om CYA security och varför det är dåligt:

In short: much of our country's counterterrorism security spending is not designed to protect us from the terrorists, but instead to protect our public officials from criticism when another attack occurs.

När man har makthavare som måste ta ansvaret för riskerna men som inte behöver ta ansvar för kostnaderna får man en vild obalans i säkerhetsåtgärderna. Då blir slutresultatet saker som vätskeförbud i handbagaget, frysning av oskyldiga personers bankkonton och massavlyssning.

...och pedofiler som dagispersonal

Via Opassande hittar jag en intervju med uppsala-hackaren (som pressen kallar honom), som naturligtvis halkar in på den slitna gamla vinklingen om att säkerhetsföretagen borde anställa crackers.

Visst. Och räddningstjänsten borde anställa gryningspyromanen i Ystad.

Hemma igen

Nä. Jag ska inte ha nåt Genève.

Planet hade snöpligt nog pyspunka. (Alltså, jag hade ju tänkt mig att flyga, inte att köra på marken, men det argumentet hjälpte visst inte.)

Och den enda alternativa förbindelsen skulle komma fram tre timmar innan jag skulle ha åkt hemåt igen. Meningslöst. Bara att ställa in hela resan.

Frustrerad nu.

Existentiell förvirring

Ibland, som nu när jag ska kasta mig på ett plan till Genève för att hålla en presentation om den nordiska strategin beträffande framtidens grid-infrastrukturer för en massa höjdare på CERN, slår mig två tankar:

1. Hur i hela friden hamnade jag här?
2. När kommer jag att bli påkommen och avslöjad som en bluffare?

Förhoppningsvis inte i ett konferensrum på CERN i morgon, i alla fall.

What goes around, comes around

Det här var ju intressant och lite oväntat. Jag trodde att de amerikanska myndigheterna gav upp när den svenska åklagaren i första vändan valde att inte lagföra de amerikanska intrången, men de var visst mer långsinta än jag trodde.

På det hela taget får det väl räknas som en dålig idé att göra intrång på .gov-anläggningar.

Jag brukar ju förespråka öppenhjärtighet i säkerhetssammanhang, och jag försöker leva som jag lär: här är min presentation från 2006 om det här fallet.

(Computer Sweden-artikeln har ett litet missförstånd, förresten. "Tio år i fängelse och två miljoner dollar i böter" är maxstraffet i USA för den här typen av brott. Om åklagaren tar upp fallet kommer brottet dock att bedömas enligt svensk lag, och här är maxstraffet två år i fängelse.)

BRRRRRRRRRRR

KoMmUnEn hÅlLeR På aTt bYgGa oM GaTaN UtAnFöR JoBbEt. Nu hAr dE En sToR VäLt sOm hÅlLeR På aTt pAcKa nEr dEt nYa uNdErLaGeT MeDeLsT ViBrErInG. dEt sKaKaR.

Om de navelskådande fildelarna kunde lyfta blicken en liten smula...

Som jag påpekat tidigare är Internet reglerat. Självreglerat. Det finns ett grupptryck på de som tillhandahåller konnektivitet åt andra (universitet, företag, internetoperatörer och andra aktörer) att hålla ordning på sina användare.

Den användare som spammar, som har en virussmittad dator som angriper andra eller ägnar sig åt annan skadlig verksamhet behöver få hjälp eller bli åthutad - vad som nu kan vara tillämpligt. En användare som konsekvent vägrar uppföra sig kan i värsta fall få sin Internetanslutning avstängd. Den här självregleringen är en nödvändig mekanism för att Internet överhuvudtaget ska kunna fungera.

När det blir tillräckligt allvarligt handlar det inte längre bara om att man bryter mot sin nätleverantörs användningsregler, utan det blir ett fall för polisen. Blocket-bedrägerier, kortbedrägerier, dataintrång, olaga hot - den Internetrelaterade brottsligheten växer minst lika snabbt som Internetanvändningen i stort.

Men för att självregleringen och brottsbekämpningen ska fungera krävs en grundläggande sak: spårbarhet.

När Karl Sigfrid tycker att internetoperatörerna ska sluta logga tilldelningen av IP-adresser saknar han tillräcklig kunskap och eftertanke för att inse följderna av det. Det är en väldigt kortsynt och oansvarig hållning.

Och nånting som få verkar ha tänkt på: Om operatörerna förhindrar bekämpningen av allvarliga Internetbrott genom att radera sina loggar, hur in i hela friden ska vi kunna stoppa datalagringsdirektivet? Att visa upp den här sortens oansvarighet ger bara motståndarsidan gratis ammunition.