Burp

Konferensmiddagen var utförlig. Det var inte riktigt den klassiska bankettmodellen med en massa smårätter på en snurrbricka i mitten av bordet, utan vi fick elva (!) tallriksserverade rätter. Så här såg menyn ut:

Cold cuts combination of BBQ pork, roasted duck, beef shank and jellyfish

Pan-fried king prawns in supreme sauce

Sautéed seasonal vegetable with gingo and lily

Wok fried pork ribs with sour plum sauce

Braised jade abalone with mushroom

Baked lamb chops with fennel and garlic

Steamed sea garoupa

Double boiled chicken soup with bamboo fungus

Steamed glutinous rice in Cantonese style with lotus leaf

Sago cream with tarto

Seasonal fruit platter

Sen var jag ganska mätt. Och jag kunde pricka av abalone på Andrew Wheeler's lista över 100 saker att äta innan man dör. (Taffel.se har förresten satt ihop en inte fullt lika anglosaxisk lista.)

Till maten spelade en grupp på traditionella kinesiska musikinstrument. Med erhu-solo! (Det du, Martin!)

Middagen var på Far Eastern Plaza, som är ett hotell i Shangri-La-kedjan (om ni inser vad det betyder). Taiwanesiska vetenskapsakademin har pumpat in en del pengar i den här konferensen, då. Med största sannolikhet kommer vi att arrangera nästa konferens i Sverige, och vi kommer att få kämpa en del för att matcha det här arrangemanget...

En eftersmak av sopor

Som jag skrev i augusti så hade jag väldigt blygsamma mål med det här Taiwan-besöket:

1. Besöka Taipei 101
2. Gå till Shilin Night Market
3. Äta stinky tofu

Punkt 1 klarade jag av i söndags, och i går kväll bockades de båda andra punkterna av. Jag och kollegan sammanstrålade med en lokal Linux-människa som tog med oss genom skumma gränder till en restaurang där vi fick dumplings, pork rolls, fried pie och lite annat, nersköljt med Taiwan Beer ("Distinctive Flavor Lager!"). Gott.

Sedan tog vi metron norrut till Shilin till ett möte på ett kafé med en lokal opensource-förening, där vi blev överlämnade till en - ah - färgstark amerikan som bott på Taiwan i 20 år, som tog med oss ut på Shilin Night Market och letade reda på ett stinky tofu-stånd.

Med tanke på att reaktionen hos varenda taiwanes som hört att jag ville prova på stinky tofu har varit ett storögt "Really?!", så blev jag nästan lite besviken. Det här var den friterade varianten, med väldigt mild smak och bara en svag antydan av avlopp i doft och smak. Helt OK. Fast eftersmaken av sopor dröjde sig kvar länge, och den var inte riktigt lika trevlig. Vi fortsatte till en coffee shop av hål-i-väggen-modell där vi fick vad som bara kan beskrivas som en bön-milkshake - gröna bönor mixade med is, mjölk och socker. Lite småunderligt, men ganska gott.

Dock hoppade vi över de stekta hönsfötterna och soppan med koagulerat grisblod.

Engrish

Academia Sinica - Taiwans vetenskapsakademi - har de långsammaste kaffeautomater jag nånsin råkat ut för. Och med bara två automater på 40-50 konferensdeltagare får man stå och köa större delen av kafferasterna.

Fast jag kan ju inte säga att de inte varnar för långsamheten:


Och jag undrar vad det egentligen var vi åt till lunch:

170 millisekunder hemifrån

I går förmiddag, lokal tid, landade vi på TPE. Utöver den vanliga inpasseringsrutinen, med immigrations- och tullkontroll, har man här en tredje station - Fever Screening - där inkommande passagerares temperatur stickprovskontrolleras. Jag antar att det är en kvarleva från SARS-tiden.

Jag hade inte lyckats sova på flyget och min kropp tyckte att det var klockan fem på morgonen, så jag var ganska mosig, för man väl säga. Jag och kollegan lyckades hitta skyttelbussen till hotellet och efter en timmes resa i spännande trafik var vi framme och fick våra rum. Vid det här laget handlade allt om att hålla sig vaken tills läggdags, så vi gav oss direkt ut för att turista.

Målet för dagen var Taipei 101, världens just nu högsta färdigställda byggnad. (Burj Dubai är numera högre, men är inte färdigbyggt än.)

Taipei 101 syns över hela stan, så det var inte svårt att hitta dit. Sammanfattningsvis kan vi säga att Taipei 101 är ett väldigt högt hus.

Både nerifrån

och uppifrån


Efter ett par-tre timmar orienterade vi tillbaka till hotellet. Kartan vi hade med oss visade sig bara ha gatunamnen i kinesisk skrift, men det gick bra ändå.

Vid det här laget hade jag varit vaken i 30 timmar, men jag lyckades hålla mig uppe nån timme till innan jag lade mig i sängen och blundade. Sen ringde väckarklockan. På nåt sätt hade det gått 12 timmar...

Jag var lite för yrvaken för att vara särskilt äventyrlig, så jag valde den västerländska frukostbuffén istället för den kinesiska. Fast helt ortodox var den inte; det är första gången jag sett en skål med "dried pork fluff" på en frukostbuffé.

Nu sitter jag i ett konferensrum på vetenskapsakademien tillsammans med de vanliga människorna; IT-folk från högenergifysikrelaterade siter runtom hela världen. Det är lite underligt egentligen; jag reser runt jorden på möten och konferenser, men det är alltid ungefär samma människor man träffar.

Landet som inte finns

På väg nu. I natt kommer jag att sova på en Boeing 747-400 över Centralasien, i morgon natt kommer jag att sova på ett hotell i Taipei. En veckas paus från pappaledigheten i form av en HEPiX-konferens.

Och höstens konferens är alltså på Taiwan. Eller Republic of China, som det egentliga engelska namnet lyder. Det är här komplikationerna börjar. På ena sidan av Formosasundet har vi Republic of China (ROC), och på andra sidan har vi fastlands-Kina, People's Republic of China (PRC). Och både ROC och PRC hävdar att det är de som är den legitima kinesiska regeringen. Det bäddar inte för sådär lysande grannrelationer.

Den här situationen stammar naturligtvis tillbaka till den kinesiska revolutionen. När den kinesiska regeringen under Chiang Kai-Shek inte längre kunde stå mot Maos revolutionsstyrkor tog den sin tillflykt till Taiwan för att omgruppera och så småningom återerövra sitt territorium. Men det blev liksom aldrig av.

I början på 70-talet tröttnade världen på att vänta, och allt fler länder erkände PRC som den legitima kinesiska regeringen. ROC tappade sin FN-representation. Numera är det bara en handfull länder som erkänner ROC och upprätthåller diplomatiska förbindelser med dem. För resten av världen svävar Taiwan i ett slags limbo - man erkänner det inte som ett land, men man handlar med det, växlar dess valuta, godtar deras pass, tilldelar det ett domännamn. Svenska utrikesdepartementet har naturligtvis ingen officiell representation på Taiwan, men däremot har Exportrådet ett kontor i Taipei som av en händelse råkar utföra alla sysslor som ett konsulat brukar syssla med.

Mycket kuriöst, alltihop.