Hurra! Jag finns! ...eller?

Jag har inte gjort någon större hemlighet av att jag tycker att det är kuriöst att man som pappa flyger helt under marknadsföringsradarn. All föräldrarelaterad reklam, med mycket, mycket få undantag, vänder sig till mammor.

Men häromdagen! Coop skickade direktreklam om Änglamarks babyprodukter, adresserad till mig! Klang och jubel!

Jag öppnade försändelsen och läste om hur man som Coop-medlem får 20% rabatt på blöjor och barnmat, och så längst ner fanns det en rabattkupong... på....

...dambindor.

Gå på UppLYSning, skaffa dig en gråskala

Jag kan bli fruktansvärt trött på svart-vitt tänkande. Ni vet, personer som bombsäkert slår fast hur det är, och viftar bort alla försök att peka på möjliga komplikationer. Det här är naturligtvis ett fenomen som särskilt blommar upp i valtider, men det finns ständigt närvarande i bakgrunden när man umgås med nördar (som vi). Tröttsamt.

Svart-vitt tänkande har vi sett gott om på sistone. Datalagringsdirektivet, någon? Ont, fult, fel, dåligt, Stasi, Hitler. Eller också det enda som står mellan våra barn och pedofilterroristerna.

Jag tycker datalagringsdirektivet är ett jäkla skitdirektiv, vilket mina k. läsare torde vara medvetna om, men jag har också väckt en och annan upprörd känsla när jag hävdat att det finns problem som datalagringsdirektivet skulle lösa, och som man behöver lösa på andra sätt om det inte blir någon svensk implementering av direktivet.

Det faller nämligen inte alltid i god jord att hävda existensen av en gråskala mellan svart och vitt.

Om en knapp vecka, 28/9, finns det ett utmärkt tillfälle att skaffa sig en gråskala vad beträffar just datalagringsdirektivet. Då föreläser nämligen Anders Ahlqvist, biträdande chef för Rikskriminalpolisens IT-brottssektion, under den något intetsägande rubriken "Hur har IT förändrat polisens arbete?" på Linköpings universitet. (Mer information här.)

Jag har hört honom prata under den rubriken förr, och jag har anledning att anta att han kommer att prata en hel del om datalagringsdirektivet och om att spåra IP-adresser. Gå dit om du har möjlighet.

Grimasch

Ibland får man skämmas. Permittenttrafiken. Baltutlämningen. Och så det här; Sverigedemokraterna i riksdagen.

Det här är en dålig dag att vara svensk. Jag skäms för mitt land.

Till gagn för fred, frihet och återföreningen av ett oberoende Korea

Ja, vad ska man rösta på? Jag har ju redan utförligt konstaterat att alla alternativ suger, på ett eller annat sätt. Det handlar inte längre om vad man vill rösta på, det handlar om vilka idiotier man kan tänka sig att svälja.

Jag börjar luta åt att man får förlita sig på personröster. Man letar reda på en riksdagskandidat med hyggliga chanser att komma in som tycker ungefär som en själv (för det är inte nödvändigtvis så svårt). Och så kryssar man den kandidaten, slår händerna för öronen och springer ut ur vallokalen vilt skrikande "LALALA! BINGOBINGOBINGO!" och ägnar de närmaste fyra åren åt att försöka låta bli att tänka på vilket parti man röstat på.

Fast, det är ju klart. Det är ju lättare med partier vars idiotier håller sig inom Sverige. Det är värre med påhitt som de rödgrönas "vi kommer att kräva att USA avvecklar alla sina militärbaser utanför landets gränser". Det vore jobbigt att behöva skämmas för sitt land inför resten av världen. (Ja, utom Nordkorea, då.)