Oj.

Idag fotograferade jag hjärnan.

I den här apparaten, närmare bestämt:


En MRI-scanner, alltså. (Magnetic Resonance Imaging. Man brukade säga NMR - Nuclear Magnetic Resonance - men ordet "nuclear" skrämde folk.)

CMIV, Center for Medical Image Science and Visualization, på universitetssjukhuset här i stan bedriver nämligen en studie kring förbättrad diagnostik av periodisk hypersomni, och då behövde man en kontrollgrupp av friska personer. (CMIV är för övrigt nära förknippat med min arbetsplats, NSC.)

Så där är man, plirande utan glasögon på en display. Fort, är "Parkeringsvakten polerade orkanen" en semantiskt sett rimlig mening? Ja - tryck på den vänstra knappen; nej - tryck på den högra. Och lägg ordet "orkanen" på minnet, för efter varje grupp av meningar ska du komma ihåg alla meningarnas avslutningsord. Och försök låta bli att föreställa dig en parkeringsvakt som polerar en orkan, för här kommer nästa mening...

Det låter kanske inte så svårt? Nä, det är det väl egentligen inte. Men du ligger på en brits, med en glasfiberoptisk display vilande över ögonen, med kraftiga hörselskydd över öronen, med huvudet fixerat medelst skumgummikuddar i en liten metallbur, inkörd i apparaten på bilden ovan. Och det låter som om du har huvudet inuti en fartygsdiesel. Just ja, du får inte röra på dig heller.

Det saknades egentligen bara att maskinen var monterad i en centrifug för att det hela skulle vara en perfekt rigg för att testa astronauters stresstålighet. Jag hoppas att min bultande puls inte gjorde bilderna alltför suddiga.

Och här kommer nästa moment i undersökningen. Skärmen släcks, det blir alldeles svart. BRUUUUUUUUUMMMMM. Nu är det inte längre en fartygsdiesel du har huvudet i, det är den fetaste baskonen på Norbergfestivalen. Efter ett par sekunder kommer en ny frekvens och lägger sig ovanpå. Och en till. Och en till. Det bara fortsätter, minut efter minut, och ljudmattan blir allt mer mer komplex. Egentligen är det bara gradienten i maskinens magnetfält som justeras och ger upphov till resonanssvängningar, men det låter som riktigt psykedelisk elektronmusik och det börjar bli svårt att hålla grepp om verkligheten.

Klick. Det blir abrupt tyst. Efter tre timmar rullas du ut ur maskinen i det plötsligt bländande ljuset från takbelysningen. I CMIVs datorer finns ett gäng gigabyte data om din hjärnaktivitet, och kanske har du gjort dagens goda gärning. Coolare än att ge blod, i alla fall.

När du rullades in i maskinen ritade en kategori-2-laser ett hårkors i din panna. Bara en sån sak.

Signalbärare. En gång till.

Ibland blir jag så trött och modstulen.

I fredags kom ett sånt tillfälle. Då skrev Staffan Danielsson:

Försvarets radioanstalt får endast tillgång till de signalbärare (en liten del av kabeln) som är relevanta för signalspaningen och som domstolen bestämmer.

och (bland kommentarerna):

Jag är inte professionell i dessa frågor, men den bild jag har av signalbärare är att det snarare handlar om en liten länsväg än E4:an.

Det här är alltså efter att Staffan varit med och klubbat genom FRA 2.1 i försvarsutskottet. Man hade ju kunnat önska att han varit mer insatt i detaljerna vid det här laget.

För ett drygt år sedan dök begreppet trafikstråk upp i alliansens beryktade överenskommelse om hur FRA-lagen skulle justeras, och jag och andra lade ner mycken tankemöda för att försöka lista ut vad ett trafikstråk var.

Till slut, i april, fick vi facit när regeringens lagrådsremiss kom. Där preciserades trafikstråkbegreppet och döptes om till signalbärare. Och vi fick äntligen veta - i fallet med trådbunden kommunikation - att en signalbärare är lika med en fiber. En signalbärare är alltså inte "en liten del av kabeln", den är hela kabeln.

Och varför är den distinktionen viktig, då? Jo, det finns två allvarliga problem här:


Gigantiska trafikmängder

För att den här begränsningen till enskilda signalbärare ska spela någon nämnvärd roll i praktiken måste enskilda signalbärare innehålla begränsade mängder trafik. Men så är inte fallet. En signalbärare är lika med en fiberkabel, och en fiberkabel kan överföra fullkomligt enorma trafikmängder.

Eller som jag skrev i en kommentar till Staffan: Inskränkningen att man bara får avlyssna specifika fiberkablar är ungefär som att säga att man inte får genomsöka alla bilar ut och in till Stockholm, utan bara de som färdas på E4:an.


Slumpmässig extrafångst

Vi kan titta på ett ganska representativt exempel på en gränskorsande fiberkabel; de kablar som löper i Öresundsbron. De här kablarna hyrs ut av Öresundskonsortiet till trafikoperatörer som Telia Sonera International Carrier, TDC Song och Telenor. Operatörerna säljer sedan kapaciteten vidare till sina kunder, typiskt som IP-konnektivitet eller som enskilda våglängdskanaler. Man säljer alltså olika delar av kabelns kapacitet till olika kunder. Vilka kunders trafik som råkar hamna tillsammans i samma fysiska fiber är mer eller mindre slumpmässigt.

Så om domstolen finner det rimligt att FRA får tillgång till en viss slutkunds trafik, så kommer FRA också att få tillgång till slumpmässiga andra kunders trafik, enbart för att den råkade gå genom samma fiber.


För mig är det uppenbart att de här två faktorerna gör att begränsningen till enskilda signalbärare, som på papperet ser ut som en så stor inskränkning, i praktiken är ett utanverk, ett tomt intet. Ett ben till hundarna.

Staffan borde skämmas för att försöka få den att framstå som en förbättring att vara stolt över.

Vad kommer regeringen egentligen att föreslå?

Den här SvD-artikeln är rätt otydlig. Det är alltså lagrådsremiss på gång - igen - beträffande de berömda tsunamibanden, och Svenskan har fått tag i den, men jag förstår inte riktigt deras referat.

Remissen innebär "att regeringen åter föreslår en 70-årig hemligstämpel på tsunamibanden" och "att säkerhetskopior i framtiden helt ska undantas från begreppet allmän handling", säger SvD, men vad menar de? Att tsunamibanden kommer att vara hemligstämplade för att säkerhetskopior i allmänhet kommer att vara det, eller att offentlighets- och sekretesslagens 18 kap 14 § ska permanentas?

Att säkerhetskopior i sig inte ska vara en allmän handling, utan att det är de enskilda dokumenten som finns lagrade i säkerhetskopian som ska sekretessprövas känns för mig väldigt naturligt. Hårddisken i min laptop är heller inte en allmän handling i sig, men många av filerna på disken är allmänna handlingar - vissa offentliga, andra sekretessbelagda. Så borde backup-band också betraktas.

Däremot är tsunamibandsparagrafen väldigt, väldigt konstig. Mitt bland alla de generella och allmänna bestämmelserna i lagen kommer den otroligt ad hoc-mässiga paragrafen

Sekretess gäller för uppgift i säkerhetskopior som har genererats i Regeringskansliets datasystem och som har bevarats med anledning av naturkatastrofen i Asien år 2004, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att Regeringskansliets verksamhet skadas.

Ful-patch, någon? Den hoppas jag att vi blir av med...

TANSTAAFT -There Ain't No Such Thing As A Free Ticket

Ryanair erbjöd på sitt vanliga stöddiga sätt gratisbiljetter till SAS' ledning för att de skulle få studera hur man driver ett effektivt flygbolag. Men när SAS' kommunikationsdirektör Claus Sonberg försökte tacka ja till erbjudandet visade det sig att han vackert fick betala för sig - han var inte tillräckligt högt uppsatt, enligt Ryanair.

Å andra sidan är SAS ungefär lika goda kålsupare själva. Numera tar de minsann betalt för bonusresor.

Vad skulle du vilja fråga Ingvar?

Det ser ut som om jag återigen kommer att få chansen att träffa FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson.

Vilka besvärliga frågor tycker ni att jag borde ställa den här gången? Lämna kommentarer här, eller kanske ännu hellre i ett mail till nixon@lysator.liu.se, så ska jag se vad jag kan göra.

Pömsiga Persikor, Pigga Päron och torskleverolja med citronsmak

Jag gillade bubbelbad när jag var liten. Och när jag handlade på Coop Forum idag slog det mig att det kanske sonen också skulle göra.

Men när jag stod där och klämde på en färgglad flaska "Barnängen För Kids Pömsiga Persikor" så blev jag plötsligt så trött. Och irriterad.


Jag ville bara ha en flaska vanligt jävla bubbelbad, inte en persikoparfymerad marknadsförd målgruppsanalyserad hygienprodukt. Och vaddå "För Kids"? Barnängen, detta präktighetens fäste, har alltså fallit så lågt att de har en serie "Barnängen För Kids". Hur idiotiskt får man egentligen namnge sina produkter?

Så det fick vara. Jag vandrade vidare bland hyllorna och muttrade över bristen på ärliga produkter som inte försöker förmedla en upplevelse, som inte vill ge ett mervärde, som bara fyller ett behov utan att försöka låtsas vara nånting annat än de är.

Så hittade jag den här flaskan:


Möllers tran. Med citronsmak. I rest my case.

SvD och flygvapnet grips av säkerhets

En av mina första tankar när jag hörde talas om helikopterrånet var "Och vilka vanvettiga säkerhetsåtgärder kommer folk att kräva efter det här, då?".

Och trots att jag alltså hade en viss mental beredskap, tappade jag ändå hakan när jag såg SvD:s ledarblogg, där Claes Arvidsson frågar sig varför flygvapnet inte ingrep mot helikoptern.

Major Peter Neppelberg förklarar beredvilligt den tekniska bakgrunden till detta i en replik (men underlåter att diskutera lämpligheten i att militären ingriper mot civila luftfartyg) och avslutar med ett hejdundrande

Vem vet när någon kommer på idén att störta ett flygplan lastat med sprängämne mot Konserhuset eller Stadshuset den 10 dec inför all världens Tv-kameror.

Man baxnar. Om man nu tror att det verkligen finns en risk för självmordsattentat mot nobelfestligheterna så är det knappast i luftfartsänden man ska börja skydda sig, för det finns så många, många, många enklare och tillförlitligare sätt för en självmordsbombare att slå till.

Man kan helt enkelt inte skydda sig mot allting. Om vi mot förmodan och med mycken möda skulle lyckas att göra det omöjligt för självmordsbombare (eller rånare) att använda en stulen helikopter för att utföra sina dåd - ja, då skulle de göra det på något annat sätt. Spränga ett tunnelbanetåg. Gömma en splitterbomb i en papperskorg på Sergels Torg. Sabotera järnvägsspåren så att ett X2000 kör av en bro ner i en flod.

Allt det här skulle kunna hända när som helst. Men det gör det ju inte, eller åtminstone händer det väldigt, väldigt sällan. En enkel riskanalys visar att det här inte är nånting man bör lägga ner särskilt mycket resurser på att skydda sig mot.

Kan vi istället fundera på trafikolyckor, misshandel i hemmet, multiresistenta bakterier och annat som det faktiskt finns rationella skäl att oroa sig över?