Vad är FRA-lagen bra för?

Ibland blir man så övertygad om att man har så jävla rätt att man blir helt blind för ens motståndares argument. I frenesi attackerar man allt som den andra sidan säger, för det måste ju vara fel, det är ju DE ANDRA som säger det, och de har ju FEL.

Och där är vi idag, när det gäller FRA-lagen.

De senaste dagarna har det blivit populärt att matematiskt bevisa att FRA inte kommer att kunna hitta nånting i trafiken, utan ofrånkomligt kommer att drunkna i falska träffar. Kom igen, det där håller inte. När Ingvar Åkesson säger att FRA har 30 års erfarenhet av att söka i stora informationsmängder så talar han såklart sanning. Det matematiska beviset antar en idealiserad modell av hur informationssökningen går till som är alldeles för förenklad. Man kan argumentera på samma sätt för att man aldrig nånsin skulle kunna hitta nånting med en Googlesökning. Exempelvis tar modellen inte hänsyn till att FRA naturligtvis trimmar sina sökbegrepp om de ser att de får för många falska träffar, eller att en viktig del av avlyssningen kommer att vara trafikdataanalys (vem som pratar med vem) och andra statistiska analyser, snarare än rå volymsökning.

Likaså är det populärt att påpeka att skurkarna naturligtvis kommer att kryptera sin kommunikation och att FRA därför inte kommer att kunna få ut nånting av avlyssningen (Här gör vissa förespråkare självmål genom att hävda att FRA minsann visst kan knäcka krypteringen.). Men då missar man det faktum att man inte nödvändigtvis behöver knäcka krypteringen - det är nog så intressant att se trafikdatat, vem som pratar med vem, och den informationen framgår ofta i klartext. Betänk att trafikdata från mobiltelefoninätet redan används som bevisning i var och varannan rättegång. Det räcker långt att veta var någons mobiltelefon har varit och vilka samtal den ringt, utan att veta vad som har sagts.

Och vi får absolut inte glömma vilket strålande hjälpmedel avlyssningen skulle vara för den nationella IT-säkerheten. I våras larmade SITIC om en stor våg av intrång på svenska websiter. Det hade varit en smal sak för FRA att kartlägga i realtid exakt vilka websiter som attackerades och varifrån attackerna kom.

För några år sedan var jag inblandad i utredningen av en mycket omfattande intrångshärva, där inkräktarens favoritverktyg var en trojaniserad ssh-klient (ssh är unix-världens standardverktyg för fjärrinloggning på andra system). Efter att ha lyckats ta sig in på ett system ersatte han systemets vanliga ssh-klient med sin egen modifierade klient. Den fungerade precis som den vanliga, med det lilla undantaget att när användaren skrev in sitt lösenord loggades det till en uppsamlingsdator som stod under inkräktarens kontroll, en knäckt dator någonstans ute i världen. Den här loggtrafiken var mycket karaktäristisk (TCP-koppel på port 53 med meddelanden på ett fast format), och många universitet började avlyssna sin egen trafik för att upptäcka eventuella intrång hos sig. Det hade varit till mycket stor nytta att kunna hitta den här trafiken på nationell basis. (Och med tanke på intrångens omfattning hade det knappast varit svårt att få hjälp av FRA; jag är övertygad om att Echelon användes i utredningen på andra sidan Atlanten.)

Så visst skulle FRA-lagen göra nytta, det erkänner jag glatt och villigt. Jag ser fördelarna, och jag säger fortfarande att de väger mycket lätt om man jämför dem med integritetsintrånget som en nationell massavlyssning medför.

Vi har så jävla rätt.