Nu börjar bilden klarna av vad som egentligen hände när
LHC gick sönder i september. Jag känner inte till riktigt alla detaljer, men tydligen fanns det en dålig förbindelse mellan två styrmagneter. I stället för att vara perfekt supraledande hade den en resistans på ett par hundra nano-ohm. Det är inte mycket. Det är i princip omätbart lite. Men när man gick upp till 5 TeV i acceleratorn var det tillräckligt mycket för att temperaturen i den dåliga förbindelsepunkten skulle stiga till den punkt där supraledningen abrupt försvinner - en så kallad
quench - vilket är en ganska spektakulär händelse.
Kaboom, i princip. Tunnelgolvet och magneterna på ömse sidor blev skadade när några ton flytande helium gick över i gasfas.
Det kommer att ta ett antal månader att reparera skadorna och inspektera de övriga förbindelserna. I maj-juni, nån gång, kan vi förhoppningsvis få se de första kollisionerna.
Darn. Nå, jag och familjen hejar fortfarande på LHC.
Så praktiskt att det i omgivningen är social accepterat att heja på LHC. Man behöver ju inte gå närmare in på vilket.
SvaraRadera"Slutet av juli" säger optimisterna.
SvaraRadera"Kanske" säger realisterna.
"2010" säger pessimisterna.